Tänään on 23.09.2017 17:40 ja nimipäiviään viettävät: Mielikki ja Tekla. MOBIILIVERSIO M.BLOGIVIRTA.FI

Tuvull: EN FÖDIS-GÅVA...

Julkaistu: · Päivitetty:

Ett tag redan har vi, i familjen, roat oss åt att ge upplevelser istället för saker till gåva vid fördelsedagar och jular och så.  Förra hösten fyllde ju lillungen myndigt och då fick han ett fallskärmshopp som present. Nu var hans födelsedag så sent på hösten, så hoppet flyttades över till denna säsong. Sedan hann det av olika orsaker bli sensommar innan det blev av att boka en lämplig hopptid. Och då började vädergudarna motarbeta oss. Flera gånger blev hopptiden annullerad i sista stund på grund av väder och vind.  Och sedan blev det att boka ny tid igen. Men i morse sken solen och vinden var lämplig för ett hopp  - även om oroväckande moln tornade upp sig i horisonten. I princip kan vem som helst hoppa ett tandemhopp. Man får några instruktioner om hur man skall göra, vad som sker när och  vilka tecken man skall veta. I korta drag;  I  planet kopplas man med sin hoppsele fast i hoppmästaren. Vid tummen-upp-tecken från piloten sätter man sig vid den öppna dörren och liksom "hänger utanför" planet fastspänd via selen,  det är alltid hoppmästaren som bestämmer när man hoppar och  som också tar avstampet från planet. Efter instruktionslektionen bär det av till det väntande flygplanet.  Kommandot kom snabbt, tre minuter till start. De som bestämmer håller hela tiden koll på väder och vind. Nu var det läge att starta. Min största fara var att hamna under någon nerdumpande hoppare. Jag skulle hålla mig undan, på lämpligt håll satte jag mig och vänta. För ja, så var det bara att vänta. På att grabben skulle komma ner. För ner skulle han ju komma. Det var klart. Och så var de uppe i luften då. Någonstans vid tre eller fyra kilometers höjd sker hoppet ut i luften. Däruppe är det,sommartid i alla fall, ca 20 grader kallare än nere på marken, så  även om det är riktigt varmt och skönt på marken, så är det rejält kyligt däruppe. Någonstans här försvann flygplanet in i molnen och jag tappade ögonkontakten. Någonstans ovan, eller inne i, molnen skedde själva uthoppet. Efter det är det fritt fall i knappa minuten. Under den tiden hinner  fallhastigheten stiga till över 200 km i timmen... ...så det går undan!  Vid 1500 meter så löser hoppmästaren ut fallskärmen och så är det väl "bara" att  njuta av vyerna.  Med en lindrigt sagt väl tilltagen höjdskräck är det här kanhända inte det som ligger högst på min bucket-list... In för landning. Under vägen ner har man också möjligheten att få känna på hur det är att styra en fallskärm.  Inför landning lyfter man upp benen, för som "passagerare"  landar man "med rumpan före". Förmodligen minskar detta  landningsättet en hel del stukade vrister och så. Och så slutligen, tillbaka på Moder Jord, hel och lycklig och en erfarenhet rikare!  Nästa gäng som skulle hoppa fick tyvärr höra att både vinden och molnigheten hade tilltagit så det blev inga fler hopp förrän framåt eftermiddagen. Eller som en av personalen uttryckte det, dock lite beklagande över vinden: - Men det är så mycket bättre att vara på marken och längta till luften, än att vara i luften och längta till marken. Bra point!  * Och jag tänker... ...en upplevelsegåva är inte alltid bara något mottagaren har glädje av. Givaren hade i detta fall synnerligen fina stunder bakom kameran. * P.s Vi anlitade skyxperience om någon kände att det där skulle ju vara skoj.

Avainsanat: tips tankar natur minnen höst helsingfors ekologi babbel via vara vad tre tid tag sin sent sedan redan planet oss någon mig men inna hur hela hel göra fast denna bli