Tänään on 16.12.2018 19:03 ja nimipäiviään viettävät: Auli, Aulikki, Aada, Ada ja Adele. Käytämme EVÄSTEITÄ | MOBIILIVERSIO M.BLOGIVIRTA.FI
Plöki/Notatki z podziemia:

Finsk putinism i helhetsbild (nu på svenska)

Julkaistu: · Päivitetty:

Det här är en gammal bloggdrapa från juli 2014, som jag tidigare endast gav ut på finska. Om det ännu finns någon där ute som inte vet så vill jag här framhäva att jag vill se Finland som medlem i Nato eftersom jag uppfattar putinismen som en akut fara för Finland och hela Europa. Dessutom har putinismen visat sig vara rätt utbredd även bland finnar. I den här artikeln analyserar jag en del vanliga putinistiska personlighetstyper. Kollaboratören . Om den här typen inte får betalt från Ryssland så uppträder han åtminstone som vore han en rysk agent. Ryssland är för honom det godas förkämpe i denna världen och USA en imperialistisk stormakt som klipskt manipulerar och opererar överallt. Kollaboratören tänker som Aleksandr Dugin, den nye ledande ideologen i Ryssland: enligt honom kan ett litet land aldrig på riktigt vara självständigt, utan endast agera schackpjäs åt någon av stormakterna. De clownstater Ryssland ensidigt förklarat självständiga, Abchasien och Sydossetien, är precis sådana schackpjäser, och kollaboratören intalar sig att Natoländerna i Östeuropa på ett likadant sätt bara utgör de facto delstater av USA. Den gamle centerpartisten . Centerpartiet var under kalla krigets år det parti som fick axla den mer eller mindre genanta plikten att vara det sovjetvänliga borgerliga partiet. Det här var nödvändigt, ty hade inte ett dylikt parti existerat så skulle kommunisterna ha varit ensamma om att sköta samarbetet med Sovjet. Den risken ville ingen ta. Dessvärre började centerpartisterna uppfatta den utrikespolitiska nödvändigheten som en dygd. Därför har vi i dag en massa gamla centerpartister (alla är inte ens så hemskt gamla ännu), som helt internaliserat tanken om Rysslands legitima och berättigade säkerhetsintressen, dvs tanken att Ryssland i sin säkerhets namn får kräva att resten av värden fjäskar och bugar för ryssarna. Den gamle centerpartisten lever kvar i sovjettiden i att han inbillar sig att Ryssland fortfarande behöver ett fritt och förmöget Finland till sina pr-syften. Det här är hans grundläggande missförstånd. Sovjetunionen var visserligen en terrorstat, men samtidigt var det den internationella kommunistiska religionens eget påvesäte. Den här religionen framställde sig själv som självaste rättvisan i sin politiska inkarnation. Kommunistiska diktaturer brukade dock vara orättvisa och grymma, vilket innebar att Sovjetunionen behövde bättre dragplåster för sin propaganda. Det var vad Finland under vsb-tiden var: ett relativt fritt och förmöget land, trots sitt starka kommunistparti och sina vänskapliga förbindelser med Sovjet. I dag, som vi vet, representerar Ryssland ingen annan ideologi än rysk imperialism. Poängen med rysk imperialism är helt enkelt att "ditt land är mitt för jag som rysk president och tuff tjekist kan erövra det och ska också göra det". Det är hela historien. Rysk imperialism behöver inte kamoufleras som rättvisa och arbetarsolidaritet eller något annat fint och lajbans som kommunisterna förr i världen påstod sig representera. Den gamle centerpartisten inbillar sig och förkunnar för andra att man i Finland förstår sig på Ryssland och rysk kultur särskilt bra. Alla som studerat ryska vet att det här är lögn och förbannad dikt. I själva verket befinner sig Rysslandsforskningen i västvärlden på mycket sakkunnig nivå, t o m så att den som intresserar sig för Ryssland inte ens behöver lära sig ryska. På universitetet har jag klarat tentamina i rysk litteratur och kultur med de bästa vitsord utan att särskilt förkovra mig i ryska: all litteratur fanns nämligen att tillgå på svenska, tyska eller engelska. Därför har mina kunskaper i ryska förblivit snöpligt klena. Den gamle centerpartisten framhäver gärna den ekonomiska nyttan med goda Rysslandsrelationer. Det här är också ett arv från Kekkonen och vsb-tiden. Östhandeln på den tiden innebar dock i praktiken ett ekonomiskt Sovjetberoende, som Finland med vett och vilja ingick. När Sovjet kraschade, var följden depressionen i början av nittiotalet. De spåren borde förskräcka så mycket att man inte på nytt begick samma misstag. Den gamle centerpartisten säger det inte högt, men förefaller tro, att Ryssland så att säga ligger fullt med guldtackor som man i praktiken får ta med sig om man kan be om dem på ryska. Det här är givetvis smörja. Ryssland är i praktiken ett u-land som bara säljer råämnen och vars ekonomi inte är särskilt betydande i världsskala. Dessvärre är Ryssland ett u-land med kärnvapen, som med sin militära makt kan hota och skrämma mera utvecklade länder. Både gamla centerpartister och annan sorts putinistiska debattörer ondgör sig över de ekonomiska förluster som EU-sanktionerna mot Ryssland kantänka utgör för Finland. Vad man däremot inte gärna medger är att allt ekonomiskt beroende av en oförutsägbar diktatur kan jämställas med att ha affärsrelationer med en maffiaboss: gudfadern kommer ändå förr eller senare att sättas dit, och då ska även vi sitta på de åtalades bänk som medbrottslingar. Hellre borde man ha tagit avstånd från Ryssland i god tid, då skulle man ha undvikit konsekvenserna. Mystikern . Om ordet "mystiker" låter alltför upphöjt, kan ni gärna ersätta det med "tokstolle". Mystikern är vanligen en teatermänniska som tagit emot vissa influenser från regissör Jouko Turkka eller hans epigoner, men framför allt är det en konstnär för vilken en mystisk eller mytisk världsförståelse är viktig. Elak som jag är frestas jag misstänka att de här typerna inmundigat lite för mycket flugsvamp, men om sanningen ska fram behöver man inte några olagliga rusmedel för att nå denna nivå av sinnesförvirring, det räcker mycket väl med sprit och Dostojevskij (visserligen är Dostojevskij en stark och farlig drog som man helst borde totalförbjuda). För sådana här figurer är Sverige och västerländsk kultur, inte minst lutheranismen och den kristna tron överhuvudtaget, det som förintat Finlands påstådda forna schamankultur, medan Ryssland står för österländsk mystik och, javisst, schamanism. Vanligen saknar dessa mystiker allmänbildning hur mycket konstnärer de än är, och deras mystik är av postmodern, synkretistisk sort. Ryssland vet de precis så litet om att de kan använda det som tabula rasa, en vit duk de kan projicera sina egna griller på. Möjligtvis fängslas de av den ortodoxa tron, men då bara som ytligt uppfattad exotism. Här vill jag åter en gång rekommendera för er Vasilij Aksionovs profetiska roman Ön Krim , som tyvärr p g a Rysslands imperialistiska grymhet på sistone fått ny aktualitet, vilket även många observatörer ute i stora världen lagt märke till. Romanen utspelas i en alternativ världshistoria på Krim, som här blivit en självständig republik dit de vita generalerna tagit sin tillflykt (jfr Taiwans förhållande till det kommunistiska Kina) och där man lever i en översvallande kapitalism med grälla reklamer, nya religiösa rörelser, vänstermoden och alla andra sjuttiotalistiska nycker . Huvudpersonen i romanen Ön Krim är Andrej Lutjnikov, som bor i en taklägenhet, penthouse , som det anstår en playboy (på originalspråket plejbojskij pentchauz , som är en något billig ordlek - både Playboy och Penthouse är ju välkända mjukporrtidningar), är en intellektuell av det ytliga slaget och vill återansluta Krim till Sovjetunionen. Varför? Det är det gemensamma språket som drar, likaså en tokig mystisk längtan till den förlorade enheten. I Aksionovs roman blir krimborna, dittills entusiastiska över att ansluta sig till det gamla moderlandet, överrumplade av sovjetiska ockupationstrupper som ger katten i människoliv. Samma besvikelse kommer även våra egna mystiker att uppleva när deras dröm om Finland som rysk autonom republik går i uppfyllelse. Kulturknutten . Man kan påstå att det här snarare är ett argumenteringssätt än en personlighetstyp, för kulturknutten uppträder ofta i hybridform med mystikern. Med kulturknutten avser jag den som hela tiden framhäver hur fin gammal kultur Ryssland har. Härmed avser han att Ryssland inte får kritiseras av ett så barbariskt land som Finland, hur mycket det än finns att ogilla. Som man kan gissa är en typisk kulturknutte i den här bemärkelsen rätt ignorant om rysk kultur. Kulturknuttars argument är givetvis såtillvida sanna att alla folkslag har sin egen intressanta kultur som det är lärorikt att studera, helst på deras eget språk Det här ändrar dock ingenting i att Ryssland för närvarande utgör ett hot för oss ur rent säkerhetspolitisk synvinkel, för att inte nämna det faktum att Ukraina just nu invaderas av Ryssland. Vad gäller Ukraina bör man komma ihåg att t ex ryska journalister åtminstone före det pågående kriget i stora skaror tog sin tillflykt i Ukraina, eftersom pressfriheten där var bättre. På den tiden fick man faktiskt intrycket att det var lättare att utöva och utveckla rysk kultur i Ukraina än i Ryssland, där det pågick och pågår förföljelser av oliktänkande. De som idealiserar eller idoliserar rysk kultur brukade förr i världen göra ett stort nummer av hur man i Ryssland läser böcker på tunnelbanan (jag antar att ryssarna i dag är mindre bokfrälsta, men ännu på nittiotalet var detta en anledning till naiv entusiasm). Men hade man behärskat ryska och vetat vad det var för böcker som lästes skulle det ha känts betydligt mindre inspirerande: det fanns skräprysare också i Sovjet, underhållningsböcker i vilka hjältarna var tappra KGB-män - i princip alltså sovjetiska motsvarigheter till Jerry Cotton, låt vara att de verkliga Jerry Cottonböckerna var både mera human och mer humoristisk läsning. Rödingen . Jag använder hellre ordet "röding" än "kommunist"; alla de som ingår i den här kategorin är inte medlemmar i kommunistpartiet, utan en hel del är mera diffust vänstersinnade. (Det är dock skäl att påpeka att jag, sedan jag skrivit originalversionen av den här drapan, övergått till att använda "kommunist" som beteckning för alla vänstermänniskor vars främsta politiska passion är att okritiskt främja Rysslands sak och gå Rysslands ärenden, eftersom det är vad man i praktiken känner igen kommunisterna på.)  Dock bör man medge att inte ens alla "rödingar" i den här bemärkelsen är putinister: då Anna Politkovskaja som förväntat mördades av Putins springpojkar hade hon redan hunnit bli idol även för "rödingar", så att även de vågade kritisera Ryssland och gå på demonstrationståg mot Putin. Det var dock för ett årtionde sedan, och därefter har vinden och kapporna hunnit vändas. Det är naturligtvis typiskt att "rödingarna" vid tiden för Politkovskajamordet kritiserade Ryssland mycket fränare - då gjorde Ryssland ett svagt intryck och hade ännu inte t ex invaderat Georgien. I dag förefaller Ryssland däremot starkare och farligare, och då har även överraskande många "rödingar" återfunnit sin inre putinist. Man får känslan att George Orwell hade rätt när han sa att en viss sorts vänsteridealism eller pacifism i syvende och sist motiveras av beundran för obarmhärtigt våld och framgångsrik grymhet och att det hela till stor del handlar om att hitta på moraliskt acceptabla motiv att underkasta sig våldsverkaren . För rödingarna är det antiamerikanismen som gäller, låt vara att den också gjort sig gällande bland högerextremisterna, när de insett att de egentligen inte gillar västerländsk demokrati när allt kommer omkring. Rödingarna ser Förenta staterna som ledaren för ett världskapitalistiskt system som håller hela mänskligheten i sina tentakler, medan Rysslands grymheter är mera slumpmässiga. Sålunda framstår Ryssland som en enstaka småtjyv, medan Förenta staterna är en maffiaboss, och att ansluta sig till Nato är att ansluta sig till maffian. Rödingarna använder gärna argument typiska för kulturknuttar och gamla centerpartister. Dessutom är rödingarna alltid mycket oroade över russofobi. Även de rödingar som i princip är villiga att kritisera Rysslands utrikespolitik är hysteriskt måna om att skilja på Rysslands ledare och det ryska folket. De rödingar som på principnivå ogillar Putin avfärdar alla andras kritik av Ryssland som russofobi och rasism. Dessutom är det tabu för rödingar att framställa Ryssland som angripare eller att jämföra Rysslands krigsoperationer på det ukrainska hållet med någonting Hitler gjorde, trots att analogierna är uppenbara (jfr ryska femtekolonnare i Ukraina och sudettyskarna i Tjeckoslovakien). Naturligtvis kan rödingen inte acceptera några försök att använda ryska hotet som ett argument för Natomedlemskap. Att stanna utanför Nato är för rödingen en central identitetsfråga, vilket innebär att Finland aldrig någonsin och under inga omständigheter kan ansluta sig till Nato. Rödingen börjar också må illa av alla försök att ansvarsbelägga vanliga ryssar för den ondska som utmärker Putinregimen, trots att det är ett obekvämt faktum att Putins framgång till stor del beror på hans populistiska talang: han förstår sig på att stryka stora socialgrupper medhårs och tilltala deras fördomar. Rödingen har helt och hållet internaliserat den sovjetiska propagandan om det ryska folket som aldrig kan önska krig, och sålunda kan han inte inse att den ryska imperialismen faktiskt åtnjuter genuint folkligt stöd och att förlusten av imperiet är för många ryssar en narcissistisk förolämpning som de vill ta hämnd för - genom att utplåna hela världen med atombomber om det så gäller. Högerextremisten . Här ville jag egentligen skriva "sannfinnen", men sen beslutade jag föredra "högerextremisten". En stor del av uttalat sannfinskt sinnade debattörer kan nämligen i min typologi klassas som gamla centerpartister, vad gäller innehållet i deras argument - de kanske uttrycker sig mera brutalt och ociviliserat, men det är ju bara yta. Det invandrarkritiska självbedrägeriet går ut på att inbilla sig att den s k invandrarkritiska subkulturen försvarar västerländsk frihet mot islam eller mångkultur. De invandrarkritiker som tänker klarast eller är uppriktiga - de öppet högerextremistiska - har dock redan kunnat medge att de egentligen bekämpar västerländska fri- och rättigheter. Det är välkänt att totalitära rörelser skiljer på den exoteriska och den esoteriska läran - den propagandistiska ideologi som tjänar till att rekrytera nya medlemmar och den interna idé som kan stå i total konflikt med den propaganda som riktas utåt. De invandrarkritiska mördarrobotarnas exoteriska rekryteringslära går ut på att de försvarar den västerländska demokratin mot islam, men den egentliga, esoteriska läran är att  den västerländska demokratin innebär slutet för deras lilla värld, när alla andra finländare föredrar att vara något annat än de. Därför måste alla andra finländare antingen förslavas eller förintas. Finlands självständighet och frihet betyder egentligen ingenting för dem - de är beredda att ansluta sig till vilken utländsk allierad som helst för att ta kål på oss. Bland de invandrarkritiska finns det ännu en del rysshatare av den traditionella sorten, men som jag även tidigare ofta framhävt, har t ex det högerextrema diskussionsforumet Homma sina mekanismer för att förvandla rysshatande fosterlandsvänner till ivriga Putindyrkare. För James Hirvisaari är all oro över det ryska hotet "lömsk mångkultur", som vi vet. Ännu mer betecknande är det följande utdraget ur en bloggdrapa av pseudonymen "Tragedian synty" ("Tragedins tillkomst") : "Till slut vill jag ta ställning till Nato, som så mycket upprör sinnena. Det är sant att det enda av våra grannländer som i nära framtid kan tänkas utgöra ett militärt hot för Finland är Ryssland. Å andra sidan har jag just nu känslan att jag hellre skulle stöda Ryssland än Nato. Om det skulle uppstå en kris mellan dessa makter, vad skulle de ideologiskt sett bekämpa? Europa och Förenta Staterna skulle säkert försvara tolerans, mänskliga rättigheter och pluralism. Vad Ryssland än skulle erbjuda i stället för dessa, är jag övertygad att jag skulle föredra det. Därför skulle jag i en sådan kris hellre se Finland på Rysslands sida. Så länge situationen ser så här ut, är jag emot Finlands medlemskap i Nato." Skribenten hatar alltså tolerans, mänskliga rättigheter och pluralism och föredrar de alternativ som Ryssland har att erbjuda - sträng censur, misshandel av och mord på avvikare samt förbud mot alla världsåskådningar och värderingar som inte motsvarar Putins. Mera uppriktigt och entydigt kan man knappast erkänna att den egentliga fienden är den västerländska demokratin och att allt exoteriskt propagandasvammel om att försvara den västerländska kulturen skitprat, lögn och förbannad dikt.

Avainsanat: kanske kalla jouko jerry james islam hur human homma hitler hirvisaari hela hel göra gäller george gamla finska finland fin facto ex europa eu emo dessa denna demokrati dem cotton central bli anna andra allt akku agent 2014 på svenska putins stöd till extremhögern putinismen i finland finsk putinism extremhögern och putinismen extremhögern och putin ville vill vilja vet vara vad usa ukraina turkka tid tabu sverige svenska stora sovjet sort sin sedan sanna sak sa rysslands ryssland roman redan putin propaganda president playboy passion oss orwell oro någon nya nato mot mitt mig mer men massa land kunta krim kgb kekkonen


blogivirta.fi