Tänään on 18.08.2019 07:32 ja nimipäiviään viettävät: Leevi ja Bo. Käytämme EVÄSTEITÄ | MOBIILIVERSIO M.BLOGIVIRTA.FI
Tuvull:

MIN KYRKA...

Julkaistu: · Päivitetty:

- 17 JULI 2019 -  Det är redan ett bra tag sedan jag, på en fotokurs i Sverige, mötte en kvinna som berättade att hon tagit som utmaning att fota alla kyrkor hon kör förbi. Hon kör alltså mycket i yrket, så det hade blivit en hel del kyrkor, vad jag förstod.  Någonstans bosatte sig den idén hos mig och legat där och grott ett bra tag. Mitt förhållande till kyrkor och religion är väl som hos folk mest. Man döps, konfirmeras, kanske gifter sig och i sinom tid begravs man förhoppningsvis på en vacker plats på kyrkogården.  Kanske går man i julkyrkan eller kommer för att lyssna på de vackraste julsångerna. Men jag har alltid älskat kyrkor och gravgårdar.  När min yngre son här för ett tag sedan sade att han ville skriva ur sig ur kyrkan för han är inte troende, så kom vi in på en diskussion om det här med att kyrkor inte bara är religion - de är ofta vår bäst bevarade historia också.  - Om mina ynka sekiner i kyrkoskatt som jag betalar hjälper ens lite att bevara dessa historiska oaser så betalar jag det mer än gärna, sade jag.  Till saken hör att han gillar kyrkogårdar nästan lika mycket som jag.  Där han nu bor har han en begravningsplats på andra sidan vägen (tysta grannar, som han säger...)  men han går hellre en promenad där än längs promenadvägar parallellt med infartsleder till stan.  - När du vinklar det så där, så skall jag nog betala min kyrkoskatt, jag med, fick jag till svar.  Den här lilla stigen, genvägen, till mina föräldrars grav går jag nu och då.  Till högtiderna förstås, men ofta också bara för att jag råkar ha vägarna förbi och  vill gå en sväng för att se att allt är okej vid graven. När jag bodde på andra orter var allhelgona helgen i oktober ett måste för mig.  Då ville jag med god tid ta mig hit och verkligen njuta av stämningen.  Jag älskar den här kurvan, man dyker in i en lummig skön skugga sommartid, på hösten lyser växterna här välkomnande i varma färger, på vintern gnistrar snön på ekens grenar.  Just här är en minneslund för de som har valt att få sin aska spridd någon annanstans,  mina föräldrars grav är precis där bakom, i skuggan av den stora eken och tryggt intill klockstapeln. Det här är "min" kyrka.  Här är jag döpt, konfirmerad, här har jag gift mig, begravt mina föräldrar, min svärfar. Här finns liksom mina "moderna" rötter på något plan. Min släkt från mina föräldrars sida ligger annanstans. Så jag tänker att om jag skall ta som utmaning det här med kyrkor så är det väl naturligt att börja med den kyrka som ligger mig närmast. Också helt fysiskt.  Jag bor bara en kilometer ifrån - om ens det.  Trafikbullret från de stora trafiklederna och flygfältet hindrar mig att höra kyrkklockorna, men mina hundpromenader går ofta längs kyrkans murar. Hundar är ju inte så välkomna in på kyrkogårdar...än? Kyrkan är alltså St Lars kyrka i Helsinge kyrkby.  Helsinge socken omnämns första gången i skrift 1351. Kyrkan i gråsten härstammar från medlet av 1400-talet. Man vet inte riktigt vilken kyrka som var först.  Denna i Helsinge eller Esbo domkyrka. På 1800-talet byggdes kyrkan till för första gången sedan medeltiden. Kyrkan fick en ny och större sakristia 1829 och ett år senare murades ett vapenhus.  Sitt nuvarande utseende har kyrkan haft sedan 1893 då en brand hade förstört delar av kyrkan.  Därav står det 1893 på den bakre delen av kyrkans fasad.  Här är gravgårdens äldsta grav - även den har sin historia att berätta. Men mer om det en annan gång.  * Verkar som om detta drabbar alla.  Ju äldre man blir desto mer börjar historia intressera en. 

Avainsanat: vanda kyrkor historia berättelser ville vill vet varma vad tid tag sverige stora stan son sin sedan sade redan plats plan oktober någon mitt mig mer men lika lars kanske helgen hel gift folk dessa denna brand andra allt


blogivirta.fi